tisdag 18 januari 2011

Dag 13 - Ett ögonblick

Den 15:e februari 2009 cirka klockan tolv ringer Karin till mig. Jag blir förvånad, Karin och jag brukar inte ringa varandra utan för det mesta ha sms-kontakt. När jag svarar hör jag att Karin låter spänd och hon frågar om jag sitter ner. Jag fattar att det är något som har hänt och en enda tanke far genom mitt huvud: Åsa. Nu har det hänt. Karin säger att Åsa har hoppat från en bro och jag blundar och frågar om hon lever och Karin svarar att nej, det gör hon inte. Jag får en sån där svindelkänsla, hela kroppen liksom gungar till och det känns som att jag faller och faller ner i ett bottenlöst hål. Jag gråter och Karin gråter och jag försöker förstå det ofattbara: att min vän Åsa, som jag känt sen jag var sex år, har tagit livet av sig. Efter flera år med diagnosen bipolär och många omgångar på psykavdelningen på sjukhuset orkade hon inte leva längre.

Jag blev inte förvånad över beskedet för jag visste hur dåligt Åsa mått i flera år men jag blev chockad. Det går inte att förbereda sig på hur det kommer kännas när någon försvinner ur ens liv och man så småningom inser att man aldrig kommer träffa den personen igen.

(Åsa, om du läser det här - jag hoppas du har det bra var du nu än är. Jag hoppas att du sitter på ett moln i himlen och tittar ner på oss som blev kvar och vakar över oss. Vila i frid. Jag saknar dig.)

4 kommentarer:

  1. Gud jag får gåshud och börjar nästan må illa... träffande beskrivning av ett hemskt ögonblick. Tänkte skriva att jag hoppas på att det aldrig händer mig. Men så å andra sidan så hoppas jag också på att Åsa har det bättre nu. För det har hon säkert. Kram på dig

    SvaraRadera
  2. kakan7:40 em

    jag saknar henne också. kanske ännu mer nu än någonsin.

    väldigt fint skrivet, verkligen drabbande.

    SvaraRadera
  3. Hemskt. Tungt!
    (mkt fint skrivet dock)

    SvaraRadera
  4. Anonym10:27 em

    Those who belong to the recognized faiths claim that the authority of their obedience rests on uncovering, and that publication is presupposed in the pages of books and accounts of miracles and wonders whose disposition is supernatural. But those of us who force great discarded the assent in the miraculous unruffled are in the coolness of revelations which are the base of faith. We too have our revealed religion. We have looked upon the clock of men and women that can be to us the symbols of that which is holy. We have heard words of divine shrewdness and reality vocal in the human voice. In of the quarter there experience come to us these experience which, when accepted, allow to us revelations, not of abnormal religion, but of a regular and sure certitude in the clerical powers that animate and live in the center of [a person's] being.

    SvaraRadera